Jag
läser serien ”Rocky” av Martin Kellerman och undrar var Martin skriver sina
rutor om hunden Rocky. I DN den 26 september är jakten på kantareller i fokus,
som far övergår till vikingar. Rocky grubblar: ”en grej jag aldrig hajat med
vikingarna är hur fasen de fick hjälmarna över hornen?”
Visst kan man skriva på tågstationer, på
kafé, på tåget, på bussen, ja, man kan antagligen skriva överallt där det inte
gungar. Man kan t.ex. inte sitta och skriva berg-och dalbanevagnar. Tror kanske
också att Kellerman lyssnar på dialoger ute på krogen, puben, bussen och lite
här och där. Tjuvlyssnade samtal kan vara helt absurda och surrealistiska.
För ett par dagar sedan såg jag en
kille/tjej i de yngre tonåren. En hen med vackert dragna kajalstreck på
ögonlocken. Sotade ögon med blicken i en anteckningsbok med hårda pärmar. Vi
får ögonkontakt och ler vänligt mot varandra. Funderar om det är en kille eller
en tjej, men kommer fram till att det är en kille. Är det viktigt att veta?
Kanske är jag inte tillräckligt pk för att
blotta min nyfikenhet, som inte är viktig över huvud taget. Tror samtidigt att
många har samma tillgång till nyfikenheten, men uttalar den inte utan vet att
man numera inte ska tala om kön, inte skilja på ”han” och ”hon”. Utan tala om
människor. Vi är människor.
Denne kajalprydda kille sitter och skriver
i sin anteckningsbok i en park, medan hans kompisar/klasskamrater håller i gång
i ett idrottspass i det fria. Det är möjligen friluftsdag. Varför är han inte
med?
En ung människa sitter och skriver, målar figurer
i texten, hinner jag uppfatta, när jag går förbi. Kanske gillar han inte
idrott. Kanske är han förkyld. Kanske står han över världen, är ett geni? En
konstnär, en poet? Nej, han är antagligen en låtskrivare; den nya Jocke Berg,
nu när Kent ska ut på sin sista turne´. Tänker jag. Min fantasi drar ofta iväg
alldeles för långt och alltför länge.
Min bild är att han sitter och skriver med
ett leende på läpparna utan kontakt med världen, den s.k. verkligheten är
ointressant. Det är skrivaren, som är intressant. Han är i en annan bubbla än
vi andra. Ungefär som ett underskattat geni, tänker jag.
Situationen för mig tillbaka till min egen
tonårstid, då jag satt och skrev dikter på kafé. Och. På servetter. Det hade
jag läst att Nils Ferlin gjorde i Klarakvarteren i Stockholm. Jag härmade.
Stora, djupa tankar fastnade på de tunna servetterna, som jag antagligen
stoppade i fickan och torkade händerna på, när det var dags röra på sig. Jag
smulade sönder patetiska dikter med hjärta och smärta. Det var i
liftarromantikens tidevarv med både peace and love och mycken svärta.
Att sitta i Paris, på kafé, var en
höjdare. Atmosfären, språket, människorna gjorde intryck. Det var en helt ny
värld för mig, en lantis från Ångermanland. Jag och min liftarkompis klampade
omkring i Paris, två unga tjejer, krockade med människor på trottoaren. Kvinnorna
glodde på oss, ”la vache” sa de. Vi var alltså kossor på asfaltbete (la vache
que rit). Kändes det som. Eller kanske gillade de helt enkelt inte svenska,
nordiska tjejer. Men vi skrattade. ”Mais oui,” sa vi.
En och annan ung människa, bohemiskt
klädd, satt och skrev på kafé, rökte Gauloises. Solitude. Jag sparade olika
scener i mitt minne: dofterna, kaféerna, tidningarnas tunna papper, baskrarna, Hallarna
och maten vi inte hade råd att äta. Vi åt mest bröd och chokladkakor.
Ja, man kan skriva i princip på bussen, i
hallen, i trappen. Just nu sitter jag och ser matchen mellan ÖFK och GBG. ÖFK
har haft många skott på mål, men GBG gör ett mål framför ett, i princip, tomt
målområde. Orättvist. Men, det är målen som räknas. Rocky funderar på
vikingarna och jag funderar på hur folk kan rösta på Trump, en oförskämd och
farlig kandidat. Inte någon klockren jämförelse, men jag hoppas att den
skrivande killen trivs med sitt block och sina pennor. Att omgivningen låter
honom vara den han är.
Nu har jag ändrat plats. Har lämnat
soffan, eftersom Göteborg har gjort ännu ett mål. Trist.
På återseende!
Eva
