Man behöver inte alltid sova om natten

                Man behöver inte alltid sova om natten

Tystnaden i en skog, en mobilfri zon, en bok - föder tankar. Ögat öppnar sig likt ett barn som ser nyckelpigan på ett grässtrå, en spindel som kryper på stigen. Jag tror att många av oss kan förvandlas till uppmärksamma små knytt med hjälp av tystnad.
     Tystnad är som balsam för centrala nervsystemen, inbillar jag mig.
     I dag är vi omgivna av ljud överallt: stora bilar, små bilar, musik ut högtalare, i affären, på puben, i lurarna, på bussen, tåget. Att plocka ur diskmaskinen? Ja, det låter.
     I en butik möttes jag en gång av en tryckvåg av musik, för mig oidentifierbar. Min kropp utsattes för en härdsmälta. "Hur står ni ut?" frågade jag två glada tjejer i denna lokal. "Vi tänker inte på det. Vi är vara och hör inte musiken till slut."
      De värsta ljuden är de oharmoniska. Oljud, missljud, fulljud. En slagborr mot hård betong. Huva!
      På natten är det tyst. (Åtminstone där jag bor.)
      Inför en ledighet kliver jag ofta upp. går en trappa ner och tittar ut på gräsmattan; studerar nattlivet helt enkelt.
      En igelkott på korta, snabba ben. Han/hon tvärstannar. Vänder. Trippar en bit. Vänder igen. En katt ignorerar, sitter stilla, som om han/ hon söker han sin kattsjäl. Huvudet i tvära kast, blicken mot intet, som blir ett äventyr. Han hoppar, landar på ett byte i gräset, likte en räv, ett lodjur. Bytet? Möjligen ett kryp. En krigare som äger natten.
     Då bryts tystnaden av en motorcykel som vrålar på alla växlarna samtidigt. Katten kryper ihop; magin är borta. Vem är det som mördar natten? Ja, inte är det katten.
       Så är det med tystnaden.
       Tystnaden och ljuden är ett och detsamma. Det skulle möjligen Herakleitos ha sagt. Utan tystnad vet vi inte vad ljud är. Känner vi inte de dåliga ljuden, ja, då känner vi inte de goda - fågelsången, havets vågor.
      Man behöver inte sova om natten. Ibland måste man vara vaken för att se världen och verkligen se den - utan brus. Så är det och jag... Jag går till sängs.
      På återseende! Eva Bergman Nilsson
    

    

Testing - testing

Testing - testing

Nu har jag skapat en blogg och skriver faktisk i en blogg. Det känns härligt att skapa ett forum där tanken får sväva fritt och det är tillåtet att skriva mer än två rader. Dessa rader är mina första som jag formlerar för att se om bloggen verkligen finns i sinnevärlden och inte bara i min dator just nu framför mina ögon.
     Varje kväll när natten faller på skriver jag texter i huvudet och ibland kommer de mest fantastiska meningar som passar i en dikt. På morgonen finns bara skärvor kvar. Det har faktiskt hänt att jag skrivit i min anteckningbok strax innan sömnen, vaknat, rodnat av skam och aldtig använt orden. So it goes.
     Testing - testing är just ett test medan jag laddar texten, tanken och dikten med ord. De finns och jag hoppas på många fina bloggstunder. Jag har inte vuxit upp med sociala medier men vill lära mig mer om vissa verktyg, som faktiskt kan befrämja kreativiteten. Ungdomar har en väldigt avspänd attityd till att trycka på knappar. Det har inte jag. Tangetbordet är helt o.k. för det är faktiskt som en skrivmaskin, men mycket, mycket bättre. Jag menar här krävs inte påfyllningar av "bläck" precis.
     Bloggarna kokar. Det har jag förstått men inte ofta läst någon blogg. Tiden har inte räckt till. Hur kan jag då inbilla mig att någon ska läsa just min blogg? Det gör jag inte. Inbillar mig att någon läser, alltså. Men när jag snart trycker på "sänd" eller "skicka" eller vad det nu visar sig vara, kommer jag att vänta likt ett barn som väntar på jultomten. Jag kommer att vänta på vad som ska hända.
     Men, tänk om inget händer? Ja, då är det väl så. Det finns faktiskt människor som inte läser bloggar över huvud taget, eller hur? De som läser bloggar vill antagligen se fina bilder på kläder, katter och åtråvärda tingestar. Eller?
     Jag inser att jag måste komma med något som är lockande. Vad? Bilder? Jag måste skapa bilder och lära mig hur man lägger till dessa bilder. Ännu återstår en hel del att lära men jag hoppas att min första riktiga blogg innehåller goda ord, tankar och dikt. Jag har redan bestämt rubrik på min premiär-blogg, som även den kommit till mig när jag ska sova. Men jag skriver den i vaket tillstånd.
 På återseende! Eva